Bättre sent än aldrig

Nu har även jag kommit fram till att jag ska blogga lite. Följa upp kolumner och artiklar jag skrivit, seminarier och föreläsningar jag varit på m m. Häng med!

Vi börjar med min senaste kolumn i Metro som väckte känslor- både positiva och negativa. Att kritisera småbarnsföräldrar i Sverige idag är tydligen extremt tabubelagt.

http://www.metro.se/se/article/2007/01/23/09/3226-32/index.xml


- Ursäkta om jag är sen, jag var tvungen att lämna på dagis. Nä just det, jag har ju inga barn, lägger jag till och ler.
Ett skämt med en underton av allvar. För jag börjar bli irriterad.
På småbarnsföräldrar som går halv fyra för att hämta på dagis, som måste skola in på dagis och som kommer för sent eller går för tidigt för att det är skolavslutning, luciafirande och sportlovsaktiviteter.
Barn är en av få ursäkter som finns för att inte jobba häcken av sig som alla vi andra. Missar du ett möte kan du alltid skylla på ungen. Blir du sjuk så är det inte för att du satt uppe för länge och drack vin, utan “de hopplösa dagisförkylningarna”. Sen har vi det eviga Vabbandet. Endast med ursäkten Vård av sjukt barn får du stanna hemma med ersättning, gärna i anslutning till helgen eller semestern.
Varför får man inte Vaffa, Vård av sjuk förälder? Med tanke på hur äldreomsorgen ser ut är det ett mer legitimt skäl. Kan vården lägga över arbetsuppgifter på anhöriga så gör de det och vi tar tjänstledigt eller semesterdagar för att hjälpa till. Har du riktig tur så kan du efter oräkneliga intyg och lika många ifyllda formulär, få loss några hundralappar i bidrag av kommunen eller Försäkringskassan sådär ett år efter att du behöver dem.
Eller Vakka? Vård av sjuk kompis. I Stockholm, världsmetropol då det gäller singel-hushåll, finns det gott om ensamma människor som bor långt från sin familj och som behöver hjälp ibland. Vi är rätt ynkliga när vi med 39-graders feber tvingas gå till affären för att handla mjölk eller lyssna till mekaniska röster som berättar att vi har plats 43 i vårdkön.
Barn räknas. Gamla och vänner skiter vi i.
De som talar mest om “livspusslet”, att få ihop jobbet, karriären och familjen, är inte den verkligt behövande ensamstående mamman som jobbar på Konsum. Det är män och kvinnor med feta månadslöner som är vana vid att få som de vill. Det handlar inte längre om barnens bästa, utan om rätten att behålla sin livsstil, skaffa barn och göra karriär utan att försaka något.
Men om du väljer att skaffa barn får du också dra ner på arbetstiden så att du hinner vara förälder. Eller skaffa hjälp. Vi har en mängd arbetslösa unga människor i Sverige, som säkert kan hämta lille Olle på dagis om du betalar en slant för det. Att gnälla över du inte får ihop det är ett pinsamt bortskämt beteende. Du kan inte få allt. Du får helt enkelt lära sig att välja.